fredag 31 mars 2017

From my spot....

Här sitter jag precis i detta nu. Lyssnar på "Från och med du" med Oskar Linnros. En låt jag för alltid kommer förknippa med vår son Noah. Han lyssnade som besatt på den under en period då han var olyckligt kär i Ida, som snart varit hans fru i fyra år.
 Min man utgick ifrån den textraden när han höll sitt tal på deras bröllop. Tårarna rann på oss alla kan jag lova. Fint att tänka tillbaka på, denna fredag.
Känns stort. Konstigt. Fantastiskt och helt galet. Idag släpper vår Noah första smakprovet (då hittar det på Oskars Facebook) på sitt samarbete med just OSKAR LINNROS. Som regissör, filmare, fotograf och skapare, av något riktigt spännande, som vi lär höra mer om framöver. Min mamma-mun är tillsvidare förseglad.
Ja. Såklart man är stolt. Och tacksam. Förundrad över hur bra allt blev. Trots allt.
Men det hinner jag inte berätta om just idag. Nu skall jag nämligen ta äldsta dottern med mig ut till Arlanda. Vi skall vinka av Noah som flyger till Syd Afrika. Under ett par veckor skall han dit för ett annat spännande jobb. Som jag väl också får anledning att berätta om vad det lider.
Tänk vad en liten mamma kan få uppleva, om hon bara håller ut. Ledsen att jag håller dig på halster, men så får det vara just nu. Snart skall jag berätta mer. Inte minst vilket mirakel detta är som händer just nu. Så sluta aldrig tro på dem. Miraklerna.

torsdag 30 mars 2017

Hej bloggen.....

 Halvligger i soffan, med en varm, trött Tax-flicka över benen. Dividerar med mig själv om jag skall ge mig ut i löpspåret, eller om jag skall sätta på en kopp kaffe till. Vi får se. Jag vill ju inte störa Stina som sover så gott. Hon har varit ute med farmor hela dagen, så hon är inte alls sugen på att ge sig ut i kylan. Jag vet dock att just idag skulle jag verkligen behöva ge mig ut på en runda. Bästa sättet att rensa huvudet från tankar som bara drar energi. Samtidigt är det ju så mysigt med de tända ljusen och den varma filten. Och taxen.
 Igår tog jag lite bilder på alla vackra grönsaks-leftovers från i tisdags. Då hade jag nämligen besök av en jätteduktig fotograf och en proffsig stylist. Resultatet av det lär ni få se framöver. Grönsakerna njuter vi av redan nu.
Festligt att se hur någon annan flyttar runt på ens saker. Jag har nog aldrig, under alla år, haft denna vackra vas, tv i bild,  på köksbordet. Den har troget stått i ett av fönstren i hallen, tillsammans med likasinnade second hand-fynd. Men varför inte på köksbordet liksom. Med Trollhassel och allt.

fredag 17 mars 2017

Grönt är skönt.

 Idag, när Hanna Wendelbo har "grönt är skönt" som tema på sin fotoutmaning, kan jag inte låta bli att visa upp mina älskade pardörrar i originalfärg. Först byggde maken ett högskåp där vi satte in dem och det blev en riktigt majestätisk pjäs. Ett jätteskåp som svalde massor, men som inte fick plats i takhöjd när vi sedan flyttade till gården. Där fick de istället hedersplatsen i den gamla, flera hundra år gamla, timmerväggen i hallen.
En gång i tiden satt de i ett gammalt växthus. När jag hittade dem, för över tio år sedan nu, stod de gömda och bortglömda i ett fallfärdigt uthus. Trodde inte mina ögon när jag tog en nyfiken liten kik in i den grånade, rangliga lilla byggnaden som stod i trädgården till huset som vi hyrde. Längst inne i mörket stod de, täckta med damm och spindelnät.
Vår hyresvärd var trädgårdsmästare i tredje generation och berättade att det gamla paret suttit i ett växthus i hans farföräldrars trädgårdsmästeri. Han skrattade oförstående när jag tog mod till mig och frågade om jag fick köpa dem. "Äh! Det där gamla skräpet behöver du inte betala för. Vad du nu skall ha dem till...."
Jag minns hur jag, med makens hjälp, skyndade dit och hämtade dem, så att vår kära hyresvärd inte skulle hinna ångra sig. Det gjorde han aldrig. Han förstod inte värdet i dem och har troligen inte skänkt dem en tanke sedan dess. Hos oss däremot skänker de glädje varje dag där de sitter.

onsdag 15 mars 2017

Om väggarna kunde tala.....

 Jo jag vet. Jag har visat dessa bilder flera gånger förut. Men jag älskar dom. Och nu när Hanna Wendelbo har  #omväggarnakundetala som tema på dagens Fotoutmaning, så passar dom så bra. För tänk om dessa flera hundra år gamla timmerväggar kunde berätta!
 Det sägs att området där vår gård ligger har varit bebott sedan tidig Järnålder. Ojojoj. Tänk vilka stories som måste finnas. I ärlighetens namn är vi nog mest irriterade på alla runstenar här omkring, som försvårar våra planer för framtiden. Men våra gamla timmerväggar älskar vi allt. Just dessa, från vårt gårdshus, håller  på att byggas in, eftersom vi just nu renoverar för fullt. Inom någon månad skall de nya hyresgästerna kunna flytta in. Dock har vi, tack och lov, kunnat bevara den vägg vi ser i bild ,så den blir en del av det lilla köket framöver.
Det blir nya historier för väggarna att lyssna till. Kanske är det ändå bäst för alla att de förblir tysta.....
Bilderna är stylade av mig och plåtade av Noah Agemo

måndag 13 mars 2017

 Måndag eftermiddag och jag ligger mitt emot "lilla mamsen" i soffan. Synd (eller tur för mamman) att det inte är ljud på bloggen;) Hon snarkar nämligen så skönt just nu. Hon har lämnat de småländska skogarna, mellanlandat här på Bromsta gård några dagar, innan hon åker till Spanien för att lapa sol på onsdag. Rätt åt henne.
 Annars har vi suttit på altanen och njutit av marssolen idag på fm, mamma och jag. Och snattrat. Jag är så tacksam för henne. Världens bästa. Det är verkligen ingen självklarhet att ha en bra relation till sin mamma. Jag uppskattar det enormt. Kanske handlar det handlar om att vi är väldigt lika på många sätt. Känsliga. Kreativa. Inrednings-intresserade. Omhändertagande. Inkännande. Med noll stressnivå. Vi är båda sådana som ofta har "människor-som-behöver-någon-att-prata-med" i våra soffor. Och som gillar det. Som kanske (enligt min käre make iaf) oroar oss lite för mkt. Ofta i onödan. Som (ev) gör saker lite större än vad de egentligen är. Som konstaterar efteråt; jamen det där gick ju bra. Såklart. Men som samtidigt har båda fötterna på jorden och vet vad vi vill. Och vad vi tycker. Och som vågar leva efter det.
Vi dricker båda alldeles för mycket kaffe. Om man nu kan det. Gillar lakrits, vintage-inredning och Chia-pudding till frukost. Vi älskar sammets-soffor och långa bastubad, gärna på Kallis i Varberg. Man vill ju kunna svalka sig i havet efteråt. Och köpa in en våffla med sylt och grädde, och dricka ännu mera kaffe. Och sedan tar vi en sväng på stan. Provar kläder och säger till varann; "den där syr vi lätt själva". Fast det gör vi såklart aldrig. Inte nu längre. Fast när mina barn var små så sydde vi det mesta. Både till dem och oss själva. Men det var då det. Det är väl som med bakningen, vi har "försytt oss" helt enkelt.
Japp. Nu vaknade lilla mamman. Dax att sätta på nytt kaffe.

fredag 10 mars 2017

Häromdan sneddade jag över Hötorget på väg från ett möte. Åh! Jag älskar dessa hav av blommor. Inte minst Tulpaner, som ni redan vet. Jag älskar också det faktum att vi bor på landet, men ändå så nära storstaden. 1/2 timma med bil eller pendeltåg. SÅ lyxigt. Helt perfekt att kunna åka in och njuta av pulsen en fredag eftermiddag. En kaffe på Snickarbacken, eller Snickis som mina två yngsta säger. Favoritstället, där de båda är stammisar. (Själv undrar jag hur dessa cafeer går runt. 90 % sitter med uppslagna datorer, gärna flera stycken i grupp, och pluggar i timmar.....) Ett varv på stan, in på Moodgallerian en lov. Vidare till NK, där det blir ett stopp på Lakritsroten för inköp av fredagsmyset.  Förra veckan blev det gammeldags mjuk lakrits med "snuspulver" utanpå. SÅ goda. Oftast en sväng till klädbutiken JUS, åtminstone om yngsta är med. Då är även Schuttermans, Miss H och Acnes flagstore givna stopp. Japp. Hon skulle aldrig sätta sin fot på någon av de stora kedjorna. Nix. "De lever på att göra billiga kopior av andras design".
Sedan är mamman rätt så nöjd att åka hem till lugnet på gården igen. Drömmen har dock länge varit en våning i stan någon gång i livet. Tänk att kunna gå ner på stan och äta frukost på något mysigt stammishak. Flanera en stund och sedan kunna gå hem igen. Eller på kvällen, efter bion eller restaurangbesöket, kunna ta varandra under armen och knalla till sin våning (!)......
Tja. Vem vet. Kanske i framtiden. Tills vidare njuter jag av närheten till både storstad och lantliv. Trevlig helg!

tisdag 7 mars 2017

Internationella kvinnodagen


Som en del av att uppmärksamma internationella kvinnodagen, idag den 8 Mars, så bjöd Läkarmissionen in till bloggfrukost i slutet på förra veckan. Moderator var proffsiga Eva Nordenstam von Delwig-Informationschef på LM, th i bild. Anna Stadling bjöd på alldeles makalöst vacker sång.
Temat var #varjeflicka och förmiddagen handlade om hur LM stöder arbetet i Kenya, där man jobbar för att fler unga flickor skall våga säga nej till könsstympning. 
En oerhört stark stund, där få av oss lyckades hålla tårarna borta.
Coola Emma Sundh var en av medvärdinnorna och hon hade bla bjudit in Louise Leming. Jätteroligt att få träffa dessa engagerade girls.

För att förändra synen på könsstympning jobbar Mary Kwamboka och hennes team på bred front. Man driver ett opinionsarbete där man med hjälp av inflytelserika personer, radioreklam, teater och diskussionsgrupper försöker få människor att inse vilken onödig och skadlig rit könsstympning är.
En del av arbetet är också att skydda flickor under de veckor på året som könsstympningen pågår. De får komma till ett läger där de träffar andra flickor i samma situation. De får lyssna till starka förebilder som sagt nej till könsstympning, utbildat sig och visar att man inte behöver vara könsstympad för att träffa en man eller få barn.
Läkarmissionen har arbetat mot könsstympning i Kenya i tjugo år. Det är en starkt rotad tradition som inte har stöd i någon religion, utan finns i olika kulturer. Könsstympningen är omgärdad av mycket mytbildning, som att man inte blir en riktig kvinna om man inte genomgår ingreppet, att man inte kan gifta sig eller få barn. Dessutom är det en stor fest knuten till riten. En stolthet över att bli kvinna. Och de som vågar säga nej till könsstympning riskerar att bli utstötta av sin familj, mobbade, hotade.


 Arbetet går framåt och det visar även statistiken. I Kuria, i västra Kenya, där Läkarmissionen stöttar arbetet har andelen omskurna flickor minskat från 95% till 75%. Det är fortfarande höga siffror, särskilt i förhållande till resten av Kenya, där man ligger på ca 20% könsstympade flickor. Men det är svårare att ändra starka traditioner på landsbygden, och det visar hur viktigt arbetet är.



KAN OCH VILL DU HJÄLPA TILL?
För 200 kronor får en flicka plats på lägret. Där är hon skyddad under de veckor på året som könsstympningen pågår. Man kan swisha till 90 00 217. Du kan också gå in i Läkarmissionens gåvostop.
Detta är en organisation som funnits i över 90 år (!) och som jag personligen har väldigt stort förtroende för. Jag har varit anställd av LM i 4 år och sett verksamheten på nära håll. Idag gör jag jobb för dem som konsult genom mitt eget företag. Så; du kan vara med och hjälpa och vara trygg med att pengarna når fram dit de skall. 200 kr. Det är ju ingenting. Men för en ung kvinna i Kenya kan det betyda hela skillnaden. Låt oss hjälpa många idag! På Internationella kvinnodagen.

Johnny Cash och sticklingar....

Nej, jag tänker inte hamna i "prata-om-det-fruktansvärda-vädret-träsket". Det är bara i början på Mars ännu. Det är inte vår. Såklart det snöar. Och är blåsigt. Och svinkallt. Usch.
Men igår sken solen och lurade mig att dra igång odlingssäsongen. Japp. Nu så. Nu är trädgårdsmästarens dotter äntligen igång. Hon började starkt med att klippa ned sina Pelargoner.Nivå minsan.

Sanningen är att jag började få lite smått panik över att Mars redan är här. Och mina Pelargoner stod högväxta och svajiga i fönstren. Svärmor tröstade dock med att man har hela månaden på sig att tukta dem. Så nu är det alltså gjort. Snickarbänken, läs vår köksö, fick agera blomsterbord, så där radades de upp. Jag kände mig riktigt Mandelmansk där jag for fram bland mina krukor.

Well. Vi får väl se hur länge den likheten håller i sig. Jag tänker att det är väldigt lätt att bestämma, i Januari, när man fortfarande kan skjuta det hela långt framför sig, att man minsann skall slå på stora odlar-trumman i år.....
Men som sagt. Pelargonerna är nedklippta. Under tårar i ärlighetens namn. När den första vårsolen lyser så där hoppfullt starkt, som den gjorde i Stockholmstrakten igår, då saknar jag alltid min pappa lite extra. Han älskade solen. Tidigt i Mars brukade hans lapande börja, mot en vägg. I lä. Alltid lä. Det var viktigt. Så att man inte blev kall och drog på sig en förkylning.
Så igår satte jag på "Man in Black" med Johnny Cash på högsta volym i köket, och lät tårarna rinna lite fritt. Det var min och pappas låt. Ända sedan jag var riktigt liten och stod mellan pappa och mammas säten i bilen. Så lyssnade vi alltid på den. Och sjöng med. Pappa hellre än bra.
Dagen slutade iaf med en hel rad med små sticklingar i köksfönstret. Vattnade med tårar. Ibland är det skönt att få släppa fram dem.....

måndag 6 mars 2017

#detfinastejaghar

 Han som är min viktigaste person i livet. Som jag älskat sedan vi båda var 13 år. Då när han var värstingen på Håstensskolan i Varberg och jag skötte mig exemplariskt på högstadiet i Veddige.
 Han som haft mitt hjärta i snart 34 år. (!) Som är min klippa och min trygghet. Min allra bästa vän. Han som får alla att skratta. Min livskamrat.
Hon. Som är vår älskade förstfödda. Som har lika nära till skratt som till gråt. Vår mest otåliga, älskande, omtänksamma och kloka. Som blir mamma i sommar, nästan samtidigt som hon fyller 25.

Vår finaste Ellen. Som gifte sig med sin Mattias, den glada, trofasta och trogna, sommaren 2012.
 Han. Vår enfödde son. Den modiga. Äventyraren. Som alltid velat tänja gränser. Klättrat högst och hoppat längst. Alltid utanför boxen. Han med det allra mjukaste hjärtat.
 Vår finaste Noah. Som gifte sig med sin Ida, den alltid leende, varma och engagerade, sommaren 2013.
Och så minstingen. Som fyller 20 i sommar. Hon som vägrar vara med på bild. Som alltid gått sin egen väg. Som blonderat sitt kolsvarta hår precis idag. Hon. Den orubbliga. Stabila. Omtänksamma. Generösa.

 De är det allra finaste jag har.

fredag 3 mars 2017

En alldeles särskilt viktig fredag.

 Efter en väldigt berörande och stark blogg-frukost , med Läkarmissionen , känns det enklast att bara lägga ut bilder på den obligatoriska (?) fredagsbuketten, inköpt på Hötorget. Man slänger inte ihop ett blogg-inlägg om könsstympning hur som helst. Det behöver få ta tid. Jag spar det till Internationella kvinnodagen nästa vecka tänker jag. Den 8 Mars. Det är kring den som LM valt att lyfta frågan under hashtaggen #varjeflicka Väldigt bra.

Det var i alla fall väldigt roligt att få träffa Emma Sundh, Louise Lemming (Vintagefabriken), Linda Hansson (Volang), Lisa Eriksson (Knivlisa) och många fler. Mer om det helt enkelt. Nu behöver jag smälta den här dagen, som även innehöll en lunch-intervju med Ida om Human Traffiking och print-serien som jag skrev om i tidigare inlägg. Nu gör jag helg och ser jag fram emot en middags-dejt med mannen i mitt liv, extra tacksam över att vara en kvinna som fått växa upp i Sverige.
Hoppas att du får en fin fredagkväll och skön helg!

torsdag 2 mars 2017

Vad är det vi håller på med....

......är en utav frågorna Frida Ramstedt ställer sig i ett riktigt bra och viktigt inlägg. Läs! Jag hittade det via Sara aka Little miss Fix it, som även hon lyfter frågor jag själv "brottas" med, i sitt inlägg "Det finns ingen plan(et)b. SÅ otroligt bra och tänkvärda inlägg båda två.
 Jag har egentligen inte så mycket att tillägga till dessa två fantastiska brudar. De satte huvudet på spiken. Jag kommer fortsätta att jobba med inredning på ett eller annat sätt. Det är något som alltid inressserat mig och som jag älskar på många sätt. Dom flesta av oss har ju ett hem, i någon form, som skall inredas. På ett eller annat sätt. Varför inte snyggt. När man ändå håller på liksom. En av mina egna deviser är; hellre snyggt än praktiskt. Jag älskar att ha det fint omkring mig. Men jag vänder mig mot hetsen, precis som Frida och Sara. Det gäller ju egentligen inte bara inrening utan sociala medier i stort. Att vi tävlar om att visa upp bilder på en verklighet som egentligen inte finns.
 Du kan dock vara lugn. Jag kommer fortsätta lägga upp tillrättalagda, snygga(?) bilder (ha gärna lite tålamod med mitt försök att spela proffsfotograf. Jag är helt ny i ämnet som ni märker. Dock har jag köpt en väldigt dyr kamera som jag tränar på;) här på bloggen och på IG. Jag tänker samtidigt göra det med fortsatt eftertänksamhet och endel bra tips på vägen. Olika sätt där vi faktiskt kan vara med och göra skillnad för människor som inte har det lika bra som vi.
Mitt första tips är att köpa världens viktigaste poster som du hittar här.
Bildserien heter UNSTOPPABLE och är framtagen för att medverka för alla kvinnors rätt till frihet.
 Tre olika prins som på olika sätt vill belysa att du som kvinna har rätt att bemötas för den du är som person, och inte för ditt yttre. Alla pengar som Ida och Noah Agemo får in på sina prints går oavkortat till en organisation som heter A21 och som jobbar mot Human Trafficking. Vår tids största slaveri.
Hur de kom fram till att de ville göra detta skall jag berätta i ett inlägg framöver. När jag träffar och intervjuar Ida om deras livsförvandlande resa till Thailand och Kambodja. Stay tuned.

onsdag 1 mars 2017

Plåtning på Bromsta loge.....

Idag är det fullt upp med en plåtning. Då är det sannerligen till stor hjälp med en egen loge vill jag lova. En kan liksom hålla på och ändra och trixa hur länge en vill. Och så har en så mkt gratis med gamla glesa väggar som släpper in så vackert ljus. Flera hundra år, naturligt grånade, takbjälkar gör ju också sitt till såklart. Precis som den naturliga smutsen och fågelskiten som man får på köpet.......
Att en dessutom samlat på sig en hel butik av rekvisita genom åren är inte heller så dumt. Vilken dag som helst skall jag visa resultatet. Kanske redan i em/kväll om tiden infinner sig.....