Nej, jag tänker inte hamna i "prata-om-det-fruktansvärda-vädret-träsket". Det är bara i början på Mars ännu. Det är inte vår. Såklart det snöar. Och är blåsigt. Och svinkallt. Usch.
Men igår sken solen och lurade mig att dra igång odlingssäsongen. Japp. Nu så. Nu är trädgårdsmästarens dotter äntligen igång. Hon började starkt med att klippa ned sina Pelargoner.Nivå minsan.
Sanningen är att jag började få lite smått panik över att Mars redan är här. Och mina Pelargoner stod högväxta och svajiga i fönstren. Svärmor tröstade dock med att man har hela månaden på sig att tukta dem. Så nu är det alltså gjort. Snickarbänken, läs vår köksö, fick agera blomsterbord, så där radades de upp. Jag kände mig riktigt Mandelmansk där jag for fram bland mina krukor.
Well. Vi får väl se hur länge den likheten håller i sig. Jag tänker att det är väldigt lätt att bestämma, i Januari, när man fortfarande kan skjuta det hela långt framför sig, att man minsann skall slå på stora odlar-trumman i år.....
Men som sagt. Pelargonerna är nedklippta. Under tårar i ärlighetens namn. När den första vårsolen lyser så där hoppfullt starkt, som den gjorde i Stockholmstrakten igår, då saknar jag alltid min pappa lite extra. Han älskade solen. Tidigt i Mars brukade hans lapande börja, mot en vägg. I lä. Alltid lä. Det var viktigt. Så att man inte blev kall och drog på sig en förkylning.
Så igår satte jag på "Man in Black" med Johnny Cash på högsta volym i köket, och lät tårarna rinna lite fritt. Det var min och pappas låt. Ända sedan jag var riktigt liten och stod mellan pappa och mammas säten i bilen. Så lyssnade vi alltid på den. Och sjöng med. Pappa hellre än bra.
Dagen slutade iaf med en hel rad med små sticklingar i köksfönstret. Vattnade med tårar. Ibland är det skönt att få släppa fram dem.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar