Måndag eftermiddag och jag ligger mitt emot "lilla mamsen" i soffan. Synd (eller tur för mamman) att det inte är ljud på bloggen;) Hon snarkar nämligen så skönt just nu. Hon har lämnat de småländska skogarna, mellanlandat här på Bromsta gård några dagar, innan hon åker till Spanien för att lapa sol på onsdag. Rätt åt henne.

 Annars har vi suttit på altanen och njutit av marssolen idag på fm, mamma och jag. Och snattrat. Jag är så tacksam för henne. Världens bästa. Det är verkligen ingen självklarhet att ha en bra relation till sin mamma. Jag uppskattar det enormt. Kanske handlar det handlar om att vi är väldigt lika på många sätt. Känsliga. Kreativa. Inrednings-intresserade. Omhändertagande. Inkännande. Med noll stressnivå. Vi är båda sådana som ofta har "människor-som-behöver-någon-att-prata-med" i våra soffor. Och som gillar det. Som kanske (enligt min käre make iaf) oroar oss lite för mkt. Ofta i onödan. Som (ev) gör saker lite större än vad de egentligen är. Som konstaterar efteråt; jamen det där gick ju bra. Såklart. Men som samtidigt har båda fötterna på jorden och vet vad vi vill. Och vad vi tycker. Och som vågar leva efter det.

Vi dricker båda alldeles för mycket kaffe. Om man nu kan det. Gillar lakrits, vintage-inredning och Chia-pudding till frukost. Vi älskar sammets-soffor och långa bastubad, gärna på Kallis i Varberg. Man vill ju kunna svalka sig i havet efteråt. Och köpa in en våffla med sylt och grädde, och dricka ännu mera kaffe. Och sedan tar vi en sväng på stan. Provar kläder och säger till varann; "den där syr vi lätt själva". Fast det gör vi såklart aldrig. Inte nu längre. Fast när mina barn var små så sydde vi det mesta. Både till dem och oss själva. Men det var då det. Det är väl som med bakningen, vi har "försytt oss" helt enkelt.
Japp. Nu vaknade lilla mamman. Dax att sätta på nytt kaffe.