Ett förbjudet samtal i Italien......

I slutet av Augusti tog maken och jag en liten minisemester i Italien. Alltså. Ett land att älska.

SÅ många charmiga små byar att upptäcka.

Vi hyrde bil en dag och tog oss till Italienska rivieran....

.... så makalöst vackert! Utmed hela kusten slingrar sig vägar utmed vattnet och man tappar nästan andan av skönheten. 

Vi hade, som tur var, packat med badkläder, så det var bara att stanna och ta sig ett dopp i det klarblå vattnet.

Vid så gott som varje liten bukt finns badplatser där italienarna själva har picnic och badar med familj och vänner.

Av en händelse, genom att jag kollade kartan för att se vart en IG-kompis befann sig i närheten, upptäckte jag att vi bara var ett par mil ifrån Pietra Ligure.

En liten badort som min familj och jag besökte för över 30 år sedan. 

Vi bilade igenom Europa, som vi gjorde varje sommar till olika länder, och målet var den sommaren Pietra Ligure där vi stannade en vecka.

Det var en märklig känsla när vi körde under den stora skylten. Jag minns så väl att vi varit här. Samtidigt som jag inte mindes någonting alls av platsen. Det jag kom ihåg bäst var att jag höll på att längta ihjäl mig efter pojkvännen hemma i Sverige. Mina föräldrar, syskon och jag var på resande fot i tre veckor sammanlagt, så det kändes ju som en evighet.
Jag hade med mig ett långt kärleksbrev från honom, mr M, som jag läste sönder de där veckorna. I kuvertet låg även en tygbit indränkt i hans parfym (gulligt;) som jag sniffade på när längtan blev för stor. Dvs oavbrutet.

Under den här perioden gjorde mina kära föräldrar allt för att försöka få mig att glömma mr M. De tyckte att han hade dåligt inflytande. Som den "värsting" han var.
                                                     Och i efterhand kan jag förstå dem.
 Inte minst när man själv blivit förälder och haft perioder då man verkligen oroat sig för sina tonåringar. Önskat att de handlat annorlunda. Valt andra umgängen osv.

mr M gick i specialklass på Håstensskolan i Varberg. Inte för att han egentligen behövde specialundervisningen, utan för att han skolkade och hittade på rackartyg.
Hans pappa var alkoholist under den här perioden, tack och lov "ren" sedan många år nu, och någonstans var ju eländet tvunget att komma ut. Så det kom i skolan.
mr M fixade översvämning på skolans alla toaletter samtidigt. Han hoppade på rektorns bil och hittade på elände med maten i matsalen- Allt för uppmärksamheten.
Så inte undra på att mina föräldrar önskade sig någon mer ordningsam till sin dotter nr två.

De förbjöd oss att träffas under perioder. Så då sågs vi i smyg istället. Min storasyster var vår största supporter och hon hjälpte oss när det behövdes:) Bla var det hon som hjälpte mig att hitta en telefon-kiosk där nere i Italien, så att jag kunde ringa hem till mr M under de där långa veckorna.

Därför var det väldigt speciellt att vara tillbaka så många år senare. Tillsammans med samma mr M.
27 års äktenskap, tre barn och ett barnbarn senare. Stort. Jag önskar så att pappa hade varit i livet. Han hade älskat att höra att vi var där. Han hade velat veta exakt hur vi kört och hur lång tid det tog.
Han gillade att resa, Och att köra bil. Kom alltid med de bästa tipsen på körvägar. Oavsett var i världens så hade han varit där.

Han äskade glass, så vi åt den till hans ära. Konstaterade med ett leende att han skulle ha sagt; "nu har vi det bra".

Vackra Italien. Nästa gång hoppas jag att vi har hela familjen med i bilen. Det hade de gillat.