Ett fint minne.....

...... är temat på dagens April-utmaning på min IG. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag läser alla era underbara bidrag under taggen #fruvintageutmanar2017. Tack  för att ni är med och delar från era liv! SÅ fin och givande läsning.

Nog har man samlat på sig en hel bunt fina minnen genom livet. Inte minst födelsen av barnen och att man därigenom blev förälder för första gången. Kanske inte helt igenom positiva minnen, iallafall inte för min del, men det är ett annat blogginlägg.

Andra fina och väldigt starka minnen för mig, på ett sätt jag nog inte var riktigt beredd på, har varit när vi gift bort våra (två äldsta) barn. Magiskt. Stort. Känslosamt.

Vår son Noah gifte sig med sin Ida sommaren 2013. Då var de båda 20 år.

Vår äldsta dotter Ellen gifte sig med sin Mattias sommaren innan, dvs 2012. Då var de båda 20 år. 

Min man och jag gifte oss 1990. 20 år gamla. Haha! Nej, det är inget gemensamt beslut vi tagit, eller något vi tvingat barnen till;) Men visst är det lite festligt att vi alla träffat en jämngammal partner och valt att gifta oss vid samma ålder.....

Inte utan att det väcker omgivningens reaktioner att man "gifter sig så ung". Idag är det, konstigt nog, mindre uppseendeväckande att man går från relation till relation än att man tidigt bestämmer sig för sitt livs kärlek. 

Min grundsyn på livslång kärlek är just det, något man bestämmer sig för. Känslor går upp och ned och är inget att bygga sitt liv på. Oavsett om det gäller kärlek eller andra områden i livet.
När man bestämt sig handlar det om ett medvetet "arbete"för att hålla kärleken och relationen vid liv. Har man levt med en person några år så vet vi alla att det sannerligen inte sköter sig automatiskt. Själv har jag haft 27 år på mig att upptäcka det.....;) Jag vet. Det låter så enkelt. Det är det inte alltid. Men värt slitet.

En av bröllopspresenterna vi gav våra barn, var därför, ett antal friskvårdssamtal hos en familjeterapeut. Vår tanke var att avdramatisera det här med att "söka hjälp" och "gå och prata med någon", att det skulle vara lika naturligt som att gå till tandläkaren eller frisören regelbundet. Inga konstigheter liksom.
Där fick de bla hjälp med att se och förstå hur deras olika personligheter och uppväxter kan bli en styrka istället för ett hot. Superbra ju!
Jag tror att får vi bara verktygen att lyckas så är livslång kärlek möjligt. Även för den moderna människan.
 Jag tänker också att för att få körkort behöver man ta lektioner på trafikskolan och för att jobba med ett speciellt yrke behöver man utbildning. Det viktigaste av allt däremot, dvs våra relationer, det skall vi klara helt själva. Dumt.

Well. Det här inlägget blev kanske mer en relationssskola än vad jag tänk. Haha. Fritt fram att hoppa över texten och bara titta på bilderna.

 En av vigslarna, med efterföljande fest, hölls i vår egen lada hemma på gården. Det är därifrån bilderna ovan kommer. Det andra paret, ingen nämnd ingen glömd;) visste inte "vart de har sina bilder". Får se om jag får anledning att återkomma i ämnet.....
Till sist. Låt oss vara rädda om "de våra". Ta vara på tiden och fylla den med saker som är värda att minnas.